Är det så enkelt?
Allt fler ungdomar faller dit. Ett beroende vilket börjar som alla andra med ett lätt nyttjande men som snabbt blir ett missbruk. Tv-spelsberoendet är idag ett mycket utbrett samhällsproblem. Vi har alla hört talas om det, men hur är egentligen de beroendes situation?
Bussen pyste iväg och en leende kille hälsade på mig. Gelén i hans hår glänste och på den väl tilltagna näsan vilade ett par tjocka svarta och kantiga bågar ”Hej du! Det var ett tag sen! Vi ska bara sticka in här en snabbis.”, säger han och viftar mot Konsum. Det är kyligt när vi går över parkeringsplatsen i Brickebacken centrum. Överallt var det folk som drällde omkring och ropade. Jag frågade honom vad han haft för sig på sistone och han svarade genast ”Det har varit en del skola på sistone, och så klart GTA V. Så det har ju blivit en del spelande.” Han skrattar till och tänker på något. Vi flyr innanför dörrarna på Konsum och han skakar av sig det. ”Mjölk, Monster och gifflar ska vi köpa” berättar han. Han skuttar fram och tillbaka mellan hyllorna och snappar åt sig än det ena än det andra. ”Då blev det 221 kronor” sa kassabiträdet. Det hade hunnit bli tre fullproppade påsar med läsk och godsaker. När vi gick ut från affären småskrattade han.
Göran, den leende killen är en helt vanlig ungdom. Han läser Teknikprogrammet på Tullängsskolan och bor i en helt vanlig familj. Det som är annorlunda med Göran är hans spelande av digitala spel. Det går inte en dag utan att han spelar ett par timmar. Detta är ganska vanligt bland ungdomar nuförtiden. Tv-spelen har blivit en del av deras liv. Både på gott och på ont. Tv-spelen tar en hel del tid men i utbyte förbättras de spelande på en rad mentala och fysiska plan. Exempelvis ökar de spelandes reaktionshastighet och deras förmåga att fatta beslut i pressade situationer. Även spelarnas logiska förmåga och strategiska tänkande förbättras. Vad är det då som har gjort att spelande har ett så dåligt rykte kan man fråga sig. Jo, för att spelaren ska vilja spela spelet måste det finnas en anledning att fortsätta spela och det brukar vara att spelaren får små belöningar och att spelaren alltid kan fortsätta utmanas, speciellt om det är ett multiplayer-spel där spelarna möter varandra och på så sätt skapar ett spel som aldrig heller tar slut. Det är förmodligen det som skapar beroendet.
Vi sitter i Görans rum. Det är litet mörkt och mysigt. Persiennerna är neddragna, det enda ljuset kommer från Tv:n och det blåaktiga ljuset speglas i Görans ögon när han spelar. Det vi spelar är ett multiplayer-spel där vi båda har utrustats med varsin uppsättning skjutvapen och sedan ska kämpa för att ta över vissa områden av kartan. Han berättar att han spelar cirka fem eller sex timmar om dagen och lite mer på helgerna. När jag frågar om det finns något som går före spelandet i hans prioriteringslista svarar han kort, ”Nej. Spela först, plugga sen.”Vi sitter i hans säng och blickarna är koncentrerat riktade mot tv:n. Runtomkring i rummet står olika ”nördiga” tingestar som till exempel Warhammer plastfigurer och en majestätisk samling av spel, till både Xbox360 och Pc. Göran fullkomligt krossar mig och vinner matchen med 26 mot 12. ”Haha!” utropar han. ”Du var ganska vass ändå” han kilar ut genom dörren och ljuset som flödar in genom dörröppningen från köket är bländande. Göran öppnar ett skåp och prasslar lite, samtidigt ropar han några oartikulerbara stavelser och jag får snart reda på varför. Han kommer in i rummet igen med en påse bullar, varav en av bullarna i munnen, och två drickor. ”Nghu bi e fest!” utropar han.
Men allt efter som timmarna går kommer den mörka baksidan av spelandet fram från sin gömma djupt inne i Görans hjärta. Hans spelande har fått honom att mista mycket som kan anses viktigt. När jag frågar honom hur hans sociala liv påverkas av hans vansinniga spelande svarar han att han inte umgås så mycket med kompisar längre, förutom vid speltillfällen online eller som nu lokalt spelande. Göran berättar att det slutat på det här viset på grund av att han tror att han ”helt enkelt tagit det sociala umgänget och sin fritid på för litet allvar.” och att spelandet kanske har fått ta över för stor del av hans fritid. ”Det är såklart inte hållbart att spela så mycket som jag gör, men jag försöker låta bli att tänka på det.” berättar han. ”Mina vänner har ju bett mig spela mindre och jag vill verkligen men det är svårt.” säger han. Vid det här laget hade vi satt i oss sammanlagt fem liter läsk och massvis med chips. ”Det är enklast att låta bli att tänka på det när jag spelar, så det blir som en ond cirkel”.
Göran tror att ett spelberoende utvecklas på följande vis: Man börjar spela ett spel lite grann och tycker att det är roligt och man väljer att spela det lite mer. Man kommer in i spelet och blir ganska duktig på det. Då kommer nästa utmaning in i bilden och där är man egentligen körd. Efter att man fastnat ökar bara tiden man lägger ner på spelandet. Det är i alla fall så som Göran påstår att hans eget beroende har uppkommit.
Klockan är nästan åtta och jag och Göran tar avsked. Jag hör en katt springa förbi men det är för mörkt för att man skulle kunna se den. Det hade regnat under eftermiddagen och gatlampornas sken glittrade på den våta asfalten. Göran är inte speciell med sitt spelande. Det finns många ungdomar med spelberoenden, både de som vet om det och de som har ett spelberoende de inte vill kännas vid eller inte vet om. Morgondagen kommer och de spelande kommer fortsätta nöta spelen och övervinna fler hinder i den digitala världen. Men man kan alltid hoppas att personer som Göran lyssnar på sina vänner och tonar ner spelandet till en mer resonabel nivå.
I verkligheten heter Göran något annat.
