En fånig utställning
Sluta med fånerierna
För 15 år sedan ställde Elisabeth Ohlson Wallin ut en utställning där hon framställde Jesus i olika homoerotiska posters. Detta blev ett ramaskri och nu är hon tillbaka med samma utställning; Ecce Homo.
Ecce Homo betyder ordagrant ”se här människan” på latin. Det var med mycket kritiska ögon jag gick in och betraktade utställningen, och med samma kritiska ögon gick jag ut igen. Vid en första anblick kändes det som att Elisabeth Ohlson Wallin enbart ställde ut för att provocera kristna och homofober genom att på ett väldigt barnsligt sätt skildra Jesus i en mängd hbtq-teman. Verkligen jättemoget tänkte jag då. Jag är varken religiös eller homofob, men jag tyckte att det hela hörde hemma i sandlådan snarare än på kulturhuset.
Efter senare efterforskning har det kommit till min uppsikt att hon ville visa upp likheten mellan modernt och bibliskt utanförskap. Har man detta i åtanke blir projektet i alla fall i mina ögon mer förståeligt. Men jag tycker att religion inte har med kontroversiell konst att göra i alla fall. Religion är en sådan sak som kan starta krig och kaos, religion är ett väldigt laddat område. Man kan inte bara tolka valfri helig skrift och sedan dela med sig av sin tolkning och tro att man kan komma undan utan skavanker. Precis detta har Elisabeth Ohlson Wallin gjort. Visserligen visste nog Elisabeth Ohlson Wallin att det skulle bli följder när hon tolkade bibeln för fullt men hon körde på, det är mycket möjligt att det bara var för debatterna hon ställde ut utställningen.
Nu är det ju så att den moderna världen är ganska tolerant mot uppstickare och folk som är annorlunda i största allmänhet, så det har inte blivit så mycket med den här utställningen mer än de hårda diskussioner som kom upp för femton år sedan och Elisabeths Ohlson Wallins utgång ur svenska kyrkan vid samma skede.
Om jag släpper den tråkiga sociala delen av utställningen så kan vi istället röra oss mot den mer fascinerande delen av konst. Själva konstverken. Men i detta fall var det knappast något fascinerande med konstverken var för sig. De var ganska tråkigt komponerade, de hade ingen riktigt spännande handling. Ljussättningen var ganska bra men i övrigt kändes de allihop som något som vilken amatörfotograf som helst kunde plåta. Motiven såg helt enkelt inte levande ut på någon av bilderna. Detta ökar ytterligare känslan att utställningen bara är till för att provocera.
Nej, jag tycker att Elisabeth Ohlson Wallin ska släppa det här nu och fokusera på något roligare projekt, som till exempel att fotografera katter. För det här är inget roligt projekt, bara larvigt.
För 15 år sedan ställde Elisabeth Ohlson Wallin ut en utställning där hon framställde Jesus i olika homoerotiska posters. Detta blev ett ramaskri och nu är hon tillbaka med samma utställning; Ecce Homo.
Ecce Homo betyder ordagrant ”se här människan” på latin. Det var med mycket kritiska ögon jag gick in och betraktade utställningen, och med samma kritiska ögon gick jag ut igen. Vid en första anblick kändes det som att Elisabeth Ohlson Wallin enbart ställde ut för att provocera kristna och homofober genom att på ett väldigt barnsligt sätt skildra Jesus i en mängd hbtq-teman. Verkligen jättemoget tänkte jag då. Jag är varken religiös eller homofob, men jag tyckte att det hela hörde hemma i sandlådan snarare än på kulturhuset.
Efter senare efterforskning har det kommit till min uppsikt att hon ville visa upp likheten mellan modernt och bibliskt utanförskap. Har man detta i åtanke blir projektet i alla fall i mina ögon mer förståeligt. Men jag tycker att religion inte har med kontroversiell konst att göra i alla fall. Religion är en sådan sak som kan starta krig och kaos, religion är ett väldigt laddat område. Man kan inte bara tolka valfri helig skrift och sedan dela med sig av sin tolkning och tro att man kan komma undan utan skavanker. Precis detta har Elisabeth Ohlson Wallin gjort. Visserligen visste nog Elisabeth Ohlson Wallin att det skulle bli följder när hon tolkade bibeln för fullt men hon körde på, det är mycket möjligt att det bara var för debatterna hon ställde ut utställningen.
Nu är det ju så att den moderna världen är ganska tolerant mot uppstickare och folk som är annorlunda i största allmänhet, så det har inte blivit så mycket med den här utställningen mer än de hårda diskussioner som kom upp för femton år sedan och Elisabeths Ohlson Wallins utgång ur svenska kyrkan vid samma skede.
Om jag släpper den tråkiga sociala delen av utställningen så kan vi istället röra oss mot den mer fascinerande delen av konst. Själva konstverken. Men i detta fall var det knappast något fascinerande med konstverken var för sig. De var ganska tråkigt komponerade, de hade ingen riktigt spännande handling. Ljussättningen var ganska bra men i övrigt kändes de allihop som något som vilken amatörfotograf som helst kunde plåta. Motiven såg helt enkelt inte levande ut på någon av bilderna. Detta ökar ytterligare känslan att utställningen bara är till för att provocera.
Nej, jag tycker att Elisabeth Ohlson Wallin ska släppa det här nu och fokusera på något roligare projekt, som till exempel att fotografera katter. För det här är inget roligt projekt, bara larvigt.